Wake me up when December ends.

Jag skulle vilja somna in och vakna igen den 1 Januari, det hade varit skönt.
 

DOs and DON’Ts of Self Injury

 till föräldrar och vänner som känner någon som skadar sig själv.
som f.d självskadare kan jag tycka denna listan vart jävligt bra.

01. Don’t ask them why. If they want you to know why, they will tell you. Most of the time they don’t even know why.
02. Sometimes they just need to tell someone, because they fucking need to.
03. Never talk about him/her behind their back. They will find out and they will be pissed. They prefer you to speak directly to them.
04. If you ask them to never self-harm again, and they say “okay”, they’re lying.
05. Never ask them to never self-harm again.
06. Don’t try and understand why they do it. You’re wasting your time.
07. If you don’t know what to do, just ask them “Are you cutting yourself? Do you need to talk about it?”
08. Get over your own insecurities about worrying if they’ll hate you for asking.
09. Asking shows concern. Not asking shows negligence and an “I really couldn’t care less” attitude.
10. Telling a teacher/parent/counsellor/other friend before talking to the person in question shows “I can’t be fucked working up the courage to ask them myself”. But it’s better than #09.
11. Offering suggestions of other means of coping is pointless.
12. Tell them that you’re there for them. No matter what. And you never judge. And you will always listen. And you will always just be there.
13. It does not mean they love or enjoy pain.
14. It gives them the right to make fun of themselves/other self harmers.
15. Depending on the situation, it does not give you the right to.
16. Classifying them as “emo” only reduces yourself to an illinformed bitch who believes you’re God’s gift.
17. It is not always a case of attention-seeking. A lot of the time it isn’t.
18. Self harm is a way of coping with emotions. While most people might cry and scream and rant and rage, self-harmers generally don’t express those sorts of emotions openly, and bottle them inside. The only way they know that works of releasing them is by inflicting pain on themselves. Hence the NOT ATTENTION SEEKING.
19. If they wanted attention they would go slit their wrists in the toilets at school and walk out with their clothes soaking in blood, collapse in the middle of the school grounds, and wail.
20. Other people self harm because they’re so emotionally numb on the inside, they need the pain to remind themselves that they’re alive.
21. Others hurt themselves because they believe they deserve it.
22. There are hundreds of other reasons for self harm.
23. There is not one direct cause. There is usually a trigger. A trigger may be a picture of a cut. That will get them thinking of cuts. That will get them into the mindset of cutting. And inevitably, they will want to cut.
24. Other triggers include any form of high negative emotion.
25. There is a difference between cutting for release and cutting for addiction.
26. Addiction-cutting is when you used to cut because you needed it, and now you cut because you can’t stop. You have no way of controlling the emotions without cutting. It works. Temporarily. So when the same emotion comes up, they do it again. Only this time it doesn’t work as well. So they do it harder.
27. They know they shouldn’t do it, it’s no use telling them that.
28. Some of them like their scars, some of them hate them. Some are proud of them, some are ashamed. Just because one likes them and the other doesn’t, does not mean that the one who likes them is “okay” with what they do.
29. The need and want to self-harm rarely goes away.
30. Ask them questions about what they do. If they don’t want to talk about it – don’t push it. But if they do want to talk about it – keep asking questions. Don’t let them do all the talking. Ask questions. Questions are caring. Questions show them that you love them enough to want to know what they do, so you can understand and be there for them as best as you can.


bajsvatten...

vilken jäfla spänninghuvudvärk jag har idag, och ovan på det så fick jag min mens imorse, drömde inatt att jag hade en jäfla mensvärk och vaknar av en jäfla mensvärk. gnällgnällgnäll.
och för att beskriva mer i detalj så skiter jag dessutom bajsvatten. underbaaaarrt.
fml.
 

saknar min bästis....

min fina vän.




Self-Injury Awareness Day.



March 1st, is Self-Injury Awareness Day.

Myth: People who cut and self-injure are trying to get attention. 
Fact: The painful truth is that people who self-harm generally do so in secret. They aren’t trying to manipulate others or draw attention to themselves. In fact, shame and fear can make it very difficult to come forward and ask for help.

Myth: People who self-injure are crazy and/or dangerous. 
Fact: It is true that many people who self-harm suffer from anxiety, depression, or a previous trauma—just like millions of others in the general population. Self-injury is how they cope. Slapping them with a “crazy” or “dangerous” label isn’t accurate or helpful.

Myth: People who self-injure want to die. 
Fact: Self-injurers usually do not want to die. When they self-harm, they are not trying to kill themselves—they are trying to cope with their pain. In fact, self-injury may be a way of helping themselves go on living. However, in the long-term, people who self-injure have a much higher risk of suicide, which is why it’s so important to seek help.

Myth: If the wounds aren’t bad, it’s not that serious.
Fact: The severity of a person’s wounds has very little to do with how much he or she may be suffering. Don’t assume that because the wounds or injuries are minor, there’s nothing to worry about.

More information about self-harm can be found [here].

ALWAYS REMEMBER THAT YOU ARE NOT ALONE.



källa:tumblr

-



hatar när älskling jobbar natt :((

jag är sjukskriven, för att jag är utvecklingsförstörd

 
 
 
eller kanske inte riktigt så det ligger till.
många undrar ifall jag  jobba eller pluggar. jag har ett jobb, men är för tillfälligt sjukskriven för att jag tycker om att skära mig i mina armar och staten drogar mig med piller så att jag inte orkar stiga upp ur sängen, eller ja för att förfina det;
jag är deprimerad och medicineras.
jag saknar mitt jobb ibland, och längtar redan efter att börja, och har rätt många bollar i luften nu, och en del mål, äntligen känner jag mig pepp för livet och är redo att vidareutvecklas, trots att andra anser att mina framsteg är små, så ser jag det som stora steg.
och det är så många av mina kitties som fråga om råd och tips om ångest, hur man ska hantera det och hur jag är så stark, jag önskar jag hade ett bra svar på det, men det har jag inte.
just nu är det min medicin som gör mig stark, och efter 9 år medicineras jag äntligen med rätt, jag har inte haft en ångestattack sen jag började med dom. det är cipralex jag käkar, i början hade de ingen verkan, så vi ökade dosen, jag har inte haft några större bieffekter, förutom att jag blir väldigt trött på dom. och sen sidan om tar jag en massa vid behov, för sömn och ångest.
jag har inte skurit mig på snart tre månader, men precis som alla självskadare så har alla ett olika behov av att skada sig, och i snitt skadar jag mig var tredje månad, när jag får en jätte ångestattack, och jag sitter inte och skadar mig varje kväll för livet är så miserable. för jag älskar livet, jag tycker om att leva, jag gillar att andas.
det är därför jag skadar mig, för att överleva.
jag är annars en glad tjej, som är lätt att umgås med, jag njuter av varenda sekund av mitt liv, och sitter inte hemma och deppar, livet är för kort för det.
men det är ångesten jag inte kan hantera. det är inte mitt självskadebeteende som är problemet, mina självskador har hjäpt mig ur svåra stunder, det är hur jag hanterar ångesten genom att skada mig. men jag förstår att det är svårt för vissa av er att förstå.
när jag var tretton år så började jag på bup, det var min mamma som tog kontakt med dom för att hennes dotter hade börjat skada sig, och hon kunde inte förstå varför, och det kunde inte jag i heller.
när vi började i malmö startade helvetet. en gång i veckan var dom tre stycken som satt och högg mot mig, en student och två terapeuter, dom berättade hur fel det var av mig och dricka och droga, hur dåliga mina kompisar var, dom enda kompisarna jag hade, och att min kontakt med pappa var en stor orsak.
jag var så jävlaaa dålig och det var ju verkligen något fel på mig eftersom jag skadade mig.
varje gång fick jag jag pissa i en mugg under övervakning och klä av mig alla kläder för att varenda sår skulle antecknas.
jag tänker ofta på det idag, tänk om dom bara hade hjälpt mig med att hantera min ångest, att hantera den på ett annat sätt, tänk om dom hade hjälpt mig hur man älskar sig själv, då kanske jag hade mått annorlunda idag, och inte varit fast i detta ångest träsket.
jag medger att jag var destruktiv som barn, att bara tretton år börja med all skit jag gjorde, men varför kunde de inte se att det fanns en orsak till att jag gjorde det, jag behövde hjälp, jag behövde inte bli tillsagd att det var fel, för att jag visste att det var fel.
jag behövde hjälp.
när jag var 16 år friskförklarades jag, dom gav upp hoppet om mig, och för ett litet tag gjorde jag också det.
men jag är en överlevare och jag har kommit till världen för att leva länge, och då ska jag fan ta mig kämpa för det också.
mina unga år på bup har fått sina följder idag, jag har jätte svårt för att prata med terap euter och psykologer, jag har svårt att lita på människor, och ett tag dömde jag mig själv så hårt, jag trodde seriöst att det var något riktig fel på mig, eller att jag hade varit med om något hemskt.
men så är det inte, jag är bara en vanlig tjej, med helt vanliga intressen, som hanterar ångest på ett destruktivt sätt.
det jag önskar att dom hade sagt till mig när jag var yngre det säger jag till er idag:
det är okej att ha ångest, det är inte fult med ångest, och det är inget vi människor ska skämmas över. prata med någon att du har ångest, straffa inte dig själv eller låt det inte gå ut över andra, det hjälper för stunden men inte i längden.
 
 

(detta inlägg är för att ni ska förstå mig bättre, början av texten är sarkastiskt, för er iq befriade som inte förstår. det är bara vidrigt att stolt visa upp sina sår och stolstera om att man skär sig varje dag.
 
jag hoppas att jag kanske kan hjälpa er genom att vara ärlig med min historia, och kanske någon som känner likadant)
 
man är inte ett dugg speciell för att man skadar sig, och man är varken utvecklingsförstörd eller konstig, och långt ifrån annorlunda.
men vården behandlar en som att man vore annorlunda, om det hade ändrats kanske dagens syn på ångest också hade blivit annorlunda.
 
 
och självskadebeteende är inget beteende, det är ett missbruk.
 
 
 
frågor på detta, jag är full av svar =)))
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
"har alltid känt att jag är levande begravd så jag dövar mig med spriten tills min lever lägger av.
För vi lever i en stad där ingen ser dom fel vi har, vi som lider i de tysta vi blir fler och fler var dag.
I bland känns livet som ett spadtag i frusen jord men jag behöver ingen hjälp, jag gräver mig min egen grop.
Min psykolog säger att jag måste ändra mitt liv, jag måste ta min medicin innan mitt liv e förbi, men fuck it.
Dom ger mig inga raka svar det enda som jag får é mediciner,
Psykofarmaka är jesus för en sån som jag, cipramil é våra nya vitaminer."

jag tillät mig vara försvarslös...

i en värld så skrämmande och skev
Jag trodde mig vara beskyddad....



men fy fan vad jag hade fel.








dagar jag inte bloggar så........

bloggar jag, och kastar eller sparar i utkast.
jag är inte mer än människa, och har oxå dåliga dagar.
och detta kommer jag säkerligen radera mot dagens slut.
men vill visa er att jag oxå är mänsklig, och inte alltid stark.












allt känns bara skit idag, känner mig så meningslös, hopplös, chanslös, kraftlös, hjälplös, maktlös,betydelselös, viljelös, försvarslös och värdelös.

jag glömde ful och tjock.

vissa dagar vill man bara ge upp, ge sig själv till döden.
glömma bort att andas.





Sverige, Sverige, missfosterland.

I mitt land så får man inte vara förmer
Det här är Sverige och vi gråter aldrig mer
Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak
.



Ni kan skada mig hur mycket som helst
Men ni har gett mig chansen att göra det själv
Jag ger er alla dom sagor jag har
Jag vet att jag ändå aldrig kommer tillbaka.






sing me to sleep





Scars are tattoos with better stories.







to write love on her arms är en amerikans ideell förening som stöttar unga människor som kämpar emot olika problem så som depression, drogmissbruk, självskadebeteende samt självmord.
på deras hemsida finns det att köpa snygga kläder med tryck;



finns även grupper på facebook man kan gå med i, sök to write love on her arms



















plasten gör dig vacker, är du glad?

känner mig lite nere idag, ska inte gå in allt för mycket på detaljer, men har iaf haft en stor längtan att lägga mig under kniven, och har en längtan efter att rätta till naturens misstag, men tänker inte berätta vad.
ligger och lyssnar på musik nu, funderar på att göra mig en kopp te och gå och lägga mig tidigt, eller ta på mig myskläder och gå på en långpromenix, men är för tjock för det så jag stannar nog kvar i sängen.

ge mig nått som känns

har lekt med emma idag, jag hjälpte henne med ett jobb, sen käkade vi pizza med hennes familj, det var iaf mysigt <3
var på fest hos emma i lördags, hade klätt upp mig med partydressen och lösfransarna, när jag väl var klar med allt och hade druckit några öl, sitter jag o nickar i soffan, blev as trött, men inte för att jag druckit så mycket, för jag var inte packad, tror bara att det blivit mycket på senaste. läste snabbt igenom min blogg häromdan, och det jag skrivit mest om är när jag festar, och det ju inte lite iheller, men sen och andra sidan känner jag inte att jag vill dra ner på det, man lever ju bara en gång, jag måste hinna ha kul nu, NUUU!
jag gick iaf hem tidigt i lördags, käkade, sen somnade jag bredvid min qvid, var rätt mysigt, men tråkigt eftersom jag missade en utekväll i malmö med töserna =(
blir antagligen ingen malmöfestival för mig iheller, ville se lars wienerbäck och melissa horn, men dom spelade i söndags =(
och i söndags vart jag fortfarande rätt trött.








älskar dig...

Love just needs a witness and a little forgivness
And a halo of patience and a less sporadic pace.
I'm learning to be brave in my beautiful mistakes.
I've felt that fire and I've been burned
But I wouldn't trade the pain for what I've learned
maybe I will go to hell.
But I'm not scared at all...





älskar dig felicia...

This is goodbye


In my dreams I'm jealous all the time
Then I wake I'm going out of my mind

Tell the truth you never wanted me

7 månader sen

var det jag skar mig senast, ni som läst min blogg sen innan, jag gav er ett löfte, ett löfte om att inte skada mig. och jag har tagit den kontrollen, ändrat mitt beteende, och lärt mig något nytt.
jag kommer aldrig bli frisk från mitt självskadande, men jag kan acceptera det och ha kontroll över det.
7 månader
när jag varit fri i ett år så blire fest ;)











Jag vill känna att jag lever
leva som jag vill
Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar




RSS 2.0